TBW

Den mycket välkända melodin spelade upp sig själv i hans huvud. Det var det första låten som han hade skrivit själv, och hans hjärna tyckte förmodligen att den passade mycket bra för tillfället. Ett flin spred sig över Erics läppar när brunetten himlade med ögonen mot honom. Han makade sig sedan lite åt sidan så att blondinen skulle kunna ställa sig bredvid honom för att ta en bild. Hon fumlade upp mobilen för att knäppa av, men tappade den då hon bara höll den med en hand. Till slut ryckte brunetten in och tog två foton med blondinens mobil och sedan med sin egen, av blondinens tjattrande av att hennes mobil kunde gå sönder. Eric fick ett uttråkat uttryck i de gråblå ögonen och gav upp en lättnads suck när de båda gav sig iväg. Ändå såg han efter deras ryggtavlor en lång stund efter att de försvunnit utom synhåll. Han tyckte att han hade känt igen de, de var bekanta på något sätt.

– Hrmrm... Harklade sig en av vakterna som hade stått en bit bort. Du borde nog skynda dig hem, du har läxor att göra.

Eric suckade. Läxor, det värsta som fanns. Till och med att sitta och skriva autografer till stolliga fans i stekande hetta var bättre än att plugga, men han reste sig ändå motvilligt med en suck och gick bort till bilen som skulle köra honom hem.

Chauffören log mot honom när han satte sig i bilen och de rullade iväg.

–v–v–

Väl hemma gick han och tog ett glas vatten för att sedan klampa med tunga steg uppför trappan till hans rum. Där satte han sig ned på stolen framför det klassiskt vita skrivbordet. Bredvid det hängde hans första gitarr på väggen som ett minne om när han började spela gitarr. Hans blick föll på två tjocka böcker på skrivbordet. Han tog upp den ena och bläddrade i den ett litet tag innan han kom fram till de sidor som han hade i läxa. Eric stönade när han såg på de alla mattetal han skulle ha klart till på tisdag, om två dagar. Skolan. Colton. Blääh.

Ingen hade ännu upptäckt vem han var, eftersom han hade en 'hemlig identitet'. Eric suckade. Det lät som en dålig spionfilm. Men han fick i alla fall vara ifred i skolan utan att ha en massa personer runt sig hela tiden. De flesta undvek honom, Richard Delia, den konstige nörden. De skulle bara veta vem han var i verkligheten.

–v–v–

Nästa dag ringde återigen väckarklockans skrällande signal. Den här gången slängde Eric ner den på golvet så att den tystnade med ett litet 'klock'. Han stönade men släpade sig upp för att göra sig i ordning som Richard Delia.

Han gick in i badrummet och ställde sig i duschen innan han stängde av den och gick ut igen. Nedanför hörde han dörren öppnas och stängas, vilket betydde att han var ensam hemma. Som vanligt, alltså...

Han tog fram burken med de klarblåa kontaktlinserna. Han tog fram en lins, tittade uppåt och satte dit den. Den kom på precis rätt ställe. Sedan tog han fram den andra och gjorde likadant med den. Den här gången hamnade den lite snett så att det sved till i ögat. Han svor lågt och blinkade snabbt ut den. Han prövade igen, denna gång med framgång. Eric såg på sig själv genom linserna. Sedan tog han fram en liten silvrig kam (inte äkta silver, så rik är han inte) och började kamma igenom det rufsiga, smått blöta, håret. Det blev en prydlig frisyr, inte hans favorit, men kanske Richards. Efter det gick han till sitt rum och tog fram några kläder. Det blev ett par säckiga, rutiga hängselbyxor och en svart urtvättad T-shirt, helt ute alltså. Han slängde ner skolböckerna i ryggsäcken och gick ner för att ta en macka.

–v–v–

En stund senare satt han på den fula orangea skolbussen på väg till skolan. Han fick ett tomt säte nästan längst bak, hans vanliga plats. Där satt Eric/Richard och tittade ut genom fönstret, på bilar, träd, buskar, blommar och mycket annat. Han satt och funderade över lite allt möjligt. För det mesta snurrade tanken om att alla skulle veta vem han egentligen var runt i hans huvud. Det gjorde den nu också. Det skulle bli så mycket skönare på något vis, att inte ha någon fånig förklädnad, att vara populär och gillad av alla. Men då skulle alla samlas runt honom hela tiden och han skulle inte veta vilka hans äkta vänner var. Även fast han inte hade några vänner nu heller.

En pappersboll träffade hans bakhuvud och föll ned på sätet bredvid. Han kollade lite förundrat på den en stund, som om den skulle hoppa upp och bita honom. Sedan höjde han på huvudet och såg sig omkring för att se vem som hade kastat den.

En kille två säten snett emot satt och glodde på honom med ett stort flin på läpparna. Eric trodde att han hette John eller Johnny eller något liknande. Han rynkade pannan och vecklade sedan upp pappersbollen som låg och vibrerade  av bussens krängande. 'NÖRD' stod det på lappen med stora bokstäver. Eric knögglade ihop lappen igen och kastade det över på andra sidan bussen, där ingen satt. Sedan struntade han i John/Johnny och försökte tömma tankarna tills de kom fram till skolan.

–v–v–

Skolgården vimlade av människor i alla åldrar när Richard trädde in på den. Allt från lärare till förskoleklassare. Han styrde stegen mot hans eget lilla hörn, längst bort vid den stora gulbruna skolbyggnaden, när en bänk var placerad. 'De populära' fnissade elakt åt honom när han passerade de i hängselbyxor och en urtvättad T-shirt. Han försökte att tänka på något annat, med blicken rakt fram. Det fungerade olyckligtvis inte så bra, utan han sneglade på gänget som stod och fnissade åt honom. Blicken fastnade på blondinen och brunetten och stad tillsammans och pratade om något. Till hans fasa och förvåning var det samma personer som hade varit på hans autografering dagen innan. Det var från skolan han hade känt igen de. Richard stannade till, som han frös fast i marken. Tänk om de skulle känna igen honom. Flera orimliga tankar dök upp i hans huvud. Som att de redan visste vem han var, att de bara gillade honom för hans musik och att det var därför de inte tittade upp när han gick förbi. Men nej, så kan det inte vara. Om de skulle veta vem han var så skulle de ha sagt det till alla de kände och det såg ut som om alla var lika ointresserade av honom som vanligt. Hemligheten var alltså säker, puh. Richard började gå igen, utan så mycket som att låtsas att det inte var något. Han kom fram till bänken och slog sig ned, tog fram några blanka A-fyra papper och en penna ur axelbandsväskan.

Han började skriva ned några stödord, såsom love, lonley, alone, left osv. Av de orden skulle snart en sång framträda. Richard såg ner på de nedklottrade orden, försökte komma på vilka ord som skulle finnas däremellan.