TBW

 

Väckarklockans gälla signal ekade genom huset.

*Det är för tidigt för att gå upp, för tidigt...* tänkte Adrian grumligt. Hans ögonlock kändes tunga som stenar när han långsamt slog upp de, hävde sig upp på armbågarna, och damp ner i sängen igen. Väckarklockan fortsatte att ringa.

"Adrian! Stäng av det där jäkla skrället!" kom det ekande genom väggen. Det var hans syster, Angeline, som tydligen vaknat av hans dumma klocka. Hennes rum låg bredvid hans, så det kanske inte var så konstigt.

Han sträckte ut en hand och slog på väckarklockan tills den tillslut åkte ner på golvet och tystnade med ett 'klonk'. Han stönade lågt och reste sig upp för att kunna plocka upp klockan. Plasten för klockans urverk var spräckt, den var totalt kvaddad.

Han kände en ilska sprida sig från magtrakten och paniken tog plötsligt tag om hans tankar. Han tvingade sig själv att lugna ner sig, att det inte var något att bli irriterad över. Han kunde köpa en ny redan idag. Paniken skingrades och ilskan trycktes ner och försvann. Efteråt satt han flämtande i sängen, helt slut efter anfallet.

Han försökte samla sig någorlunda innan han försiktigt gick upp ur sängen och bort till garderoben. Han drog ut ett par slitna jeans och en urtvättad, svart t-shirt och satte på sig det. Sedan gick han ner till köket där hälften av hans familj redan satt samlade. De var egentligen inte hans biologiska familj, men familj, det var de.

Helena och Peter, de som symboliserade föräldrarna i familjen, tittade upp. Helena log mot honom medan han gick förbi bordet mot kylen. På vägen dit råkade han knuffa till frukostbordet så att ett mjölkpaket som stod för nära kanten föll i golvet. Han böjde sig ner för att ta upp det medan han kände hur irritationen började smyga sig på honom igen. Han satte ner mjölkpaketet på bordet med en duns innan han han svängde runt och grep ett krampaktigt tag om diskbänken. Han sänkte huvudet, stod med krökt rygg och försökte andas med djupa, lugna andetag för att få bort paniken.

"Adrian, lugna ner dig" sa Helena förmanande till honom. Han släppte ut luften som han hållit inne innan han rätade på sig och gick stelt bort till hallen. Hans aptit hade avslagits. Adrian märkte hur Helena reste sig och kom efter honom.

"Du kanske borde stanna hemma idag" sa hon försiktigt.

"Nej" muttrade han tillbaka.

"Men det skulle nog vara..."

"Nej sa jag!". Hela huset vart tyst och Helena tog ett steg bakåt. Han kastade en blick i hallspegeln och såg att hans ögon hade börjat glöda svagt.

"Nej, jag klarar mig" sa han igen, mycket mer samlad och lugn. Han mötte hennes blick och log lite skevt för att lugna henne. Sedan vände han sig om och gick ut genom dörren. Den stängdes med en lätt duns efter honom och han andades djupt in den friska luften. Det var en fin dag. Lite kyligt nu på hösten med solen sken och himlen var nästintill klarblå.

Skolan låg någon halvtimme bort, så han var tvungen att vara ute i god tid. Vanligtvis brukade Helena eller Peter köra honom. Ibland tog han cykeln eller så sprang han. Just nu kände han inte för något av de alternativen, utan ville bara lugna ner sig med lite frisk luft. De bodde en bra bit ut på landet, så det var få personer som vandrade omkring där. Omkring huset låg både en snårig barrskog och runtom det en massa åkrar som bönderna skördade, sådde och skötte om några gånger om året. Här och där kunde det finnas en och annan bondgård eller stall.

Adrian slöt ögonen och lät alla sinnen slappna av. Han hörde en kvist knäckar runt en halv kilometer in i skogen, förmodligen av ett rådjur. Det doftade friskt eftersom det hade regnat dagen innan. Daggen fanns fortfarande kvar från morgonen. Den hängde på de gulnande, höga grässtråna som ingen orkade klippa, klamrade sig fast som om det var dess enda livlina. Det var det också. Han öppnade ögonen igen och såg hur den blåa skylten som skvallrade om att de nu trädde in i Mariefred närmade sig. En liten, pittoresk turistby där det största eventet som hände under året var SM för gatumusikanter. Adrian hade inte gått under något av de tre åren som det varit.

Efter att ha gått i en 10 minuter till så kom han slutligen fram till skolan. Det var en tråkig och grå tegelbyggnad som var ungefär lika intressant som staketet runt församlinghemmet. Han suckade, öppnade dörren och steg in. (Första delen/kapitlet elr vad ni nu vill kalla det är ute! ;D Ja jag älskar att börja kapitel med väckarklockor och ja, det utspelar sig i lilla Mariefred ;) Tänkte att det kunde vara lite intressant. Dock så ser skolan ut som Engelska skolan i Eskilstuna, eftersom jag inte är så himla orienterad om hur det ser ut i Mariefredsskolan)