Chapter one, 1; Autograferna

Eric:

Eric Rystard, den berömda artisten som flög tvärs igenom landet varje månad, slog upp ögonen och blev snabbt bländad av solen som sken in genom fönstret ovanför honom. Han stönade och vände sig om på mage, bort från solen. Men så lätt skulle han inte komma undan, för efter någon knappa minut ringde hans väckarklocka. Han reste sig sömnigt och sträckte på sig. Hans blick drogs till den fortfarande ringande klockan, 09.00. Eric var inte någon morgonpigg människa direkt... Dessutom hade det blivit en aning sent föregående kväll och han kom inte hem förens klockan 2. Han kom att tänka på dagen han hade framför sig, och blev plötsligt ännu tröttare. Han ville bara ligga kvar i sängen helst hela dagen. Istället sträckte han ut handen och stängde av väckarklockans genomskärande signal. Därefter släpade han sig upp till badrummet och ställde sig i dushen, lät den varma vattnet mjuka upp hans muskler och få honom att vakna till lite mer. Han gick ut ur dushen och hängde på sig en handduk över höfterna. Han ställde sig framför badrumsspegeln och granskadesig själv. Det rågblonda håret var rufsigt och blött efter den snabba torkningen. De gråblåa ögonen såg trötta och uttråkade ut, inte konstigt med tanke på vilken dag som väntade på honom.
Det var tydligen någon autograf dag där han skulle sitta under tak i den typiska hettan i Florida och skriva autografer till alla fans. Inte speciellt lockande helt enkelt. Visst, det var fansen som höll honom levande så att han kunde spela och fortsätta med sjungandet som han tyckte om mest av allt, men vissa kunde bara bli för mycket. Skrek och svimmade om vartannat, liksom, han var en normal kille precis som alla andra. Det skulle säkert vara en massa journalister där också, för att försöka få en bild på honom som skulle kunna ge ett schoop till skvallertidningarna. Eric suckade och skakade på huvudet.
Det var tyst när han kom ner i köket. Hans föräldrar hade redan åkt till deras 'viktiga' jobb. Eric gick fram till kylskåpet och tog ut ett mjölkpaket, smör och ost. Brödet stod framme på bordet så det var bara att göra mackan.
Några timmar senare satt han mycket riktigt vid det vita bordet under ett provisoriskt tak som gav en svalkande skugga i den böljande heta värmen. Några få meter längre bort stod det små staket som hindrade människorna från att komma, eftersom det inte riktigt var dags än. Det hade bildats en kö bakom staketet. En lång kö. Eric suckade. Det här skulle ta åtminsonde två timmar om han hade tur.
Tillslut var det dags, och vakten tog bort staketet så att kön förflyttades till bordet istället. Längst fram stog en kort tjej med brunt lockigt hår som studsade upp och ner då hon gjorde det, ivrig på att han skulle säga något.
-Hej, sa Eric och gav tjejen ett leende.
Han skrev sitt namn på de små lapparna han hade fått framför sig och räckte fram det, fortfarande med leendet påklistrat, samtidigt som en kompis till henne tog ett fota av de. Detta upprepades så många gånger så att Eric hade tappat räkningen på alla människor. Killar fanns det också, dock inte i lika stor mängd som alla tjejer. Kön krympte sakta men säkert och de sista kom fram. Den ena tjejen hade blont, långt hår och blå ögon med ett stort leende på läpparna. Den andra såg mer uttråkad ut, med nötbrunt hår och nästan svarta ögon. Hon himlade med ögonen och frågade blondinen om hon inte var klar snart.


Hemligheten

Jag stog på vägen utanför Hennes hus. Det var eftermiddag och solen höll på att gå ner. Dörren var stängd, inte för att jag väntade på att den skulle slå upp. Jag stod där och iakttog Hennes hus. En mörkare färg av röd klädde huset och fönsterkarmarna var vita. Om man räknade bort den 'mörka kraften' så var det ett ganska normalt hus. Jo, det var som en mörk kraft, ingen visste vartifrån den kom, men den fanns alltid runt Hennes hus. En känsla inom mig skrek till mig att det inte var säkert vid Hennes hus, att det var farligt. Men jag ville inte lyssna, jag ville inte tro på att Hon var farlig eftersom jag kände någon sorts samhörighet med Henne,någonting jag inte förstod mig på.
Alla i skolan kallade henne Henne, Hon eller Tjejen eftersom de inte hade någon aning om vad hennes namn var. Det hade inte jag heller. Men en sak visste jag, och det var att hon hade hemligheter, många hemligheter. Såklart visste jag inte om någon av de, jag kunde bara gissa. Jag hade en teori om att Hon var en föredetta mördare eller liknande men det var inte så troligt.
En plötslig inpuls fick mig att ta ett steg framåt, mot den stängda dörren. Ingenting hände. Jag tog ett steg till, coh helt oväntat mörknade himlen och kraften runt huset blev starkare och mer intensiv. Dörren flög upp med en smäll och jag ryggade tillbaka fem steg ut på gatan. Hon stod i dörröppningen och Hennes blick, även på avstånd, borrade sig iskallt in i mig. Om blickar kunde döda skulle jag varit en hög aska vid det här laget.
- Gå. Härifrån.
De två orden kom med stor kraft mot mig, även om Hon nästan viskade ut orden.
Medan Hon öppnade munnen innan Hon utalat orden skymtade jag två tänder bland de andra normala. De glimmade till och jag såg att de var spetsiga och alltför vita och välvårdade. Men jag förstod vad de var. Det var vampyrtänder.
Och jag sprang. Jag vände på klacken och sprang allt vad jag hade därifrån. Jag tänkte aldrig komma tillbaka till Hennes hus, för jag visste hennes hemlighet. Hemligheten om att hon var en blodsugande vampyr.

Det blev en väldigt kort berättelse, men hoppas ni gillade den ^^

// The BookWorm

Welcome!

Swedish: Välkomna till den nya bloggen!
Här kommer jag skriva de böcker som jag nyligen har läst, iaf de som jag rekommenderar. Så det här är lite som en bokblogg ;)
Ni kan även hitta mig på cherubi.blogg.se, fast där är jag inte aktiv, men läs gärna vad jag har skrivit!
Bloggens berättelser är på både svenska och engelska ;)


// The BookWorm

RSS 2.0