TBW

[Det blir ett lite 'off-topic' inlägg nu, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Jag dömer ingen för hur de tycker, de här är bara mina åsikter!]

 

Jag funderar över döden ibland. Över vad som kan hända. Igår till exempel, när jag satt på bussen, så kom jag plötsligt på mig själv med att fundera på vad som händer efter döden. Vad händer egentligen? Kommer man till himlen eller helvetet? Kommer man födas om på nytt? Kommer man finnas kvar som en ande i den här världen? Eller kommer man bara helt enkelt att... försvinna? Att födas om på nytt tycker jag låter trevligast, om man kan säga så. Men tänk om man har gjort det hela tiden? Tänk om man har varit en av de stora kungarna eller drottningarna en gång i tiden? Tänk om man till och med har varit Hitler? Och ändå så kommer man inte ihåg det. Det får mig att fundera på mitt nästa liv. Hur kommer det att se ut? Kommer jag fortfarande att vara en tjej, eller kommer jag att byta kön? Jag kommer inte komma ihåg någonting från mitt liv som jag har nu, det är ett som är säkert. Annars så skulle jag ha kommit ihåg mitt förra liv, och livet innandess och så vidare.

Jag tror att både jag och min bästa vän hade tankarna på döden på ett eller annat sätt igår. Varför vet jag inte. Vi pratade inte med varandra om det, men när jag gick in på hennes blogg så stod det ett inlägg om just döden där. Trots att vi tänkte på samma sak så tänker vi ändå så olika om den. Hon välkomnar döden nästan med öppna armar. Hon kanske inte vill att den ska komma redan, men hon vet att den kommer och hon är inte rädd för den. Jag borde inte vara rädd för döden, och det tror jag inte att jag är heller. Det jag är rädd för är det som kommer efter döden. Det som man inte vet något om, det som ännu är okänt.

Om det skulle stå någonting om det så skulle det ha känts lite tryggare. Jag menar, många texter har ju skrivits om det, men ingen vet om de är sanna. För alla de personer som har fått veta har ju inte fått en chans att skiva ner det för, ja, de är döda. Jag undrar om man kommer till ett annat land och lever vidare där, som i Bröderna Lejonhjärta. Det trodde jag när jag var mindre, eftersom det var min favoritbok just då. Senare trodde jag att man kommer upp till himlen, och att det ska vara en stor skäggig gubbe där som kallas för Gud. Om man hade varit dum, elak osv i livet så kom man dock till helvetet, där Djävulen väntade. Det vet jag inte om jag tror på längre, i varje fall inte det där med helvetet. Man kanske blir en ängel? Då borde väl himlen vara smockfull vid det här laget, med tanke på alla som har dött. Jag skulle egentligen kunna acceptera nästan alla de här anledningarna. Den läskigaste är dock att försvinna. Jag menar, tänk om man inte finns längre? Märker man av det, eller är det bara svart hela tiden? Kommer man försöka att titta, men bara mörker ligger framför en, eller kommer det inte att märkas alls?

Om jag ska vara ärlig så vill jag nog inte dö. Jag vill fortsätta leva, och jag vill att alla jag älskar också ska fortsätta med det. Jag kan inte tänka mig ett liv utan min lillebror, min mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar, kusiner, farbröder och fastrar. Det går inte. Ingen i min familj och släkt har dött tidigare, så ja vet inte hur det känns. Min morfar är gammal, och jag tror att det snart är hans tid. Men jag vill inte tänka på det. Jag vill inte tänka på att han en dag inte kommer finnas där, trots att vi inte har umgåtts så mycket. Han har ändå alltid varit där, i hela mitt liv. Farfar och farmor ser jag inte så mycket. Farmor är också ganska gammal, men hon jobbar på. Min låtsasfarfar fyllde nyss 80 år. Han börjar också bli gammal. Min riktiga farfar ser jag minst av alla, trots att han bor närmast oss. Jag vet faktiskt inte riktigt hur gammal han är, men jag älskar honom. Han har, liksom alla andra, alltid funnits där. I vissa fall bara i utkanten av mitt liv, men han har alltid varit där. Han skickar kort vid födelsedagar och julaftonar. Om någon skulle be mig beskriva honom så tror jag inte att jag skulle kunna det. I så fall skulle det vara en väldigt vidgad beskivning, en som passar in på nästan alla.

Nu när jag skriver det här tänker jag på Emma. Hon dog för några år sedan, överkörd av en bil, helt oskyldigt. Jag kände henne inte, men jag visste vem hon var. Jag sörjde henne på vår skola, då det var ett par stycken i klassen som känt henne väl. Vi tillbringade ett år senare två dagar med hennes familj (och med några andra familjer inblandade också) på ett sommarställe. Jag försökte att inte tänka på det de gått igenom, men jag kunde ändå inte låta bli att undra över hur det var att förlora sin dotter och sin syster. Vad gjorde man med hennes saker? Men hennes rum? Jag tänker ganska ofta på Emma. Hon var faktiskt en inspirationskälla när jag skrev en uppsats i sexan. Jag fick A för den. Alltid när jag åker förbi den där platsen där hon dog tittar ajg antingen ner i marken, för att hedra henne, eller upp i himlen, och undrar om hon är där någonstans. Mamma och jag åkte och tände ett ljus vid hennes minnesplats, på andra sidan vägen där hon dog. Det hemska var att hon gick med några av hennes kompisar. Hur tog de det? Har de glömt? Det tror jag inte att de har gjort.

Jag är nog ändå lite rädd för döden, trots allt.

 

(Bloggen som nämns i inlägget: gyllenekrig.blogg.se)