...
Nej vet ni vad, nu tänker jag nog lägga Tjockare än Vatten lite på is ett tag! Har inte så mycket inspiration till den längre, då jag även rollspelar en liknande story på en sida c:
Men nu kommer jag förmodligen fortsätta med berättelsen om Erik och Leona (vilket inte har fått ett namn än.. heh..) :D Vad tycks om det?
// Lovisa <3
Men nu kommer jag förmodligen fortsätta med berättelsen om Erik och Leona (vilket inte har fått ett namn än.. heh..) :D Vad tycks om det?
// Lovisa <3
2/12 2o12
Är sjukt glad över alla besökare som bloggen fått, 13 igår och 7 idag :') Tycker dock att ni fortfarande är sega på att kommentera... Av alla dessa besökare har jag inte fått någon kommentar :/
Jag har sett på några andra novellbloggar att de vill ha ett visst antal kommentarer innan ett nytt inlägg läggs upp. Själv tycker jag att det verkar lite drygt, men jag kan förstå de till en viss del.
Men snälla, försök att kommentera! :) Det tar inte så väldigt lång tid, och det är förmodligen värt det eftersom delarna då kommer att bli bättre på grund av kritiken och stöttningen :D
Ska försöka få ut en del till i veckan ;)
See ya!
// Lovisa
Jag har sett på några andra novellbloggar att de vill ha ett visst antal kommentarer innan ett nytt inlägg läggs upp. Själv tycker jag att det verkar lite drygt, men jag kan förstå de till en viss del.
Men snälla, försök att kommentera! :) Det tar inte så väldigt lång tid, och det är förmodligen värt det eftersom delarna då kommer att bli bättre på grund av kritiken och stöttningen :D
Ska försöka få ut en del till i veckan ;)
See ya!
// Lovisa
Tjockare än Vatten Del 3
Tjockare än Vatten
Del 3
Adrian:
Adrian gick genom korridorerna. De skulle strax ha svenska i F3. Han kom till korridoren och steg in i den kvava atmosfären. Ventilationen var nämligen sönder i hela F-korridoren, men det skulle snart vara fixat enligt rektorn. Gud visste hur lång tid det skulle ta. Han gick bort till klassrummet, det var lika kvavt där. Angelie tittade vaksamt på honom när han gick förbi hennes plats, men insåg snart att han såg ganska samlad ut. Han gick bort till sin vanliga plats längst bak i högra hörnet. De hade inte placeringslista än, men alla visste att han alltid satt där, den där lite konstiga killen.
Läraren, Per Lindström, kom in efter ett tag och började plocka med sina papper. Lektionen skulle starta om fem minuter, så Adrian tog upp sina hörlurar och lutade sig tillbaka i stolen medan musiken isolerade honom från omvärlden.
När det bara var några få sekunder kvar till lektionen skulle börja tog har ut hörlurarna och stoppade tillbaka de i fickan. Musiken tystnade och allt som fanns kvar var ett irriterande och högljutt tjattrande mellan eleverna. Han himlade med ögonen innan han sjönk ännu längre ner i stolen. Han lade märke till Angelie som kastade blickar på honom då och då. Hon försökte säkerligen att göra det så diskret som möjligt, vilket hon misslyckades totalt med. Han höjde på ögonbrynen nästa gång hon vände sig om. Hon insåg genast att han hade sett henne och kollade ner i bänken istället. Han skakade på huvudet och vände sig slappt om mot Per, som hade börjat prata om någon ointressant författare som gjort något stort verk en gång i tiden.
Ungefär två minuter in på lektionen avbröts Per av att dörren öppnades. Redan innan personen hade stigit in i rummet hade Adrian identifierat doften. Den var så hemskt välbekant att alla hans muskler spände sig ofrivilligt. Han rätade snabbt på sig och stirrade ner i bänken, hoppandes att hans identifikation skulle vara felaktig. Bekräftelsen kom när Per presenterade personen, helt ovetandes över att åtminstone två personer redan kände henne. Så det var alltså hon. Hon som han hade träffat för många år sedan. Hon som han trott skulle tillbringa hela sin existens med. Hon som han hade delat alla sina hemligheter med. Hon som han älskat...
Hon stod alltså framför honom nu, endast några få meter ifrån honom. Han vägrade titta upp. Vägrade möta den blå blicken. Vägrade möta sanningen. Istället kastade han en blick mot Angelie. Hon stirrade på honom med klotrunda ögon, helt utom sig av synen framför de båda.
Adrian kunde nästan känna flickans blickar på honom, så han tittade till slut upp. Det blonda håret svallade mjukt över hennes axlar. Ansiktsdragen var skapta för en modell och ögonen, ögonen, de var alldeles klarblå. Han bara stirrade, helt paralyserad av chocken. Ansiktet tillhörde doften. Hon log ett snett, illmarigt leende och blinkade lätt med ena ögat mot honom. Så hon var alltså tillbaka. Claire var tillbaka.
----------------
Tredje delen är äntligen ute! Det är inte min favorit, men om jag ska vara ärlig så har jag ingen bra plan på vad jag ska skriva sedan, så allt är mest improviserat.
Delarna blir lite kortare, men om jag ska göra de längre så får ni också vänta längre, så då tycker jag att det är bättre med lite kortare och lite oftare ;) Ni är lite sega på att kommentera, har bara fått två kommentarer under hela berättelsens gång... Det ger sjukt mycket feedback, så det är väldigt kul om ni kommenterar :)
Tjockare än Vatten Del 2
Tjockare än vatten
Del 2
Trots mitt övervägande blev det tillslut Claire som fick bli den andra huvudpersonen ;) Hope u enjoy!
Claire:
När hon hade tagit på sig kläderna granskade hon sig i spegeln som satt på garderoben. Den svartröda toppen framhävde hennes smala kropp. Visserligen så var den lite vulgär, men det viftade hon bara bort. Det blonda, lite självvågiga håret föll ner på hennes axlar. Det ramade in de blå ögonen väldigt bra. Egentligen såg hon ut som en typisk svensk, med blont hår och blåa ögon. Tråkig, helt enkelt. Hon hade faktiskt försökt att färga håret svart, men eftersom hennes päls blev alldeles fläckig så sket hon i det och tvättade ur färgen så fort hon såg det. Hon kastade en sista sur blick i spegeln innan hon vände sig om och kastade en blick på klockan. Hon började om två minuter.
Eftersom hon inte orkade gå genom lägenheten så öppnade hon fönstret i sitt rum. Hon tittade ner mot marken. Bara två meter. Det skulle hon klara. Fönstret låg lite avsides, på baksidan av huset. Tur det, eftersom hon kunde höra hur en gammal dam gick förbi utanför. Hon svängde ut benen och hoppade ner på marken. Fönstret fick vara öppet. Hon fnös frustrerat till. Hon trodde att det kanske skulle ha gett henne en liten adrenalinkick av att hoppa ut ur fönstret. Hon hade fruktansvärt fel. Claire suckade och började gå mot skolan. Den gamla damen tittade lite konstigt på henne när hon skyndade förbi.
När hon kom fram till skolan insåg hon att den var lika tråkig som resten av byn. Den såg ut ungefär som alla andra skolor hon sett, grå, tråkig, byggd av tegelsten. Kommunerna verkade hålla med varandra om att skolorna skulle se tråkiga ut, för då skulle antagligen eleverna ha ännu tråkigare. Som ett straff. Claire himlade med ögonen och gick in i byggnaden. Redan när hon kom in kände hon den välbekanta varulvslukten. Hon kunde nästan skilja ut varje lukt enskilt. Hela familjen Emmory gick tydligen här. Hon flinade. Det skulle nog bli ett rätt okej skolår i alla fall.
Hon gick bort mot expeditionen där hon fick sitt schema och anvisningar vart hon skulle gå. Hon följde anvisningarna och kom visserligen lite försent till den första lektionen, men läraren verkade inte bry sig.
"Ah, Claire, välkommen" hälsade han och presenterade henne för klassen. Hennes ansikte hade fastnat i en uttråkad grimas medan blicken svepte över eleverna. De sket alla i henne, det kunde hon se direkt. Det var när blicken kom till killen längst bak som hennes intresse började växa. Han satt spänt och stirrade stint på henne. Adrian. Hon log ett snett leende och blinkade lätt med ena ögat innan hon gick och satte sig vid den enda lediga platsen, utan vidare visat intresse för varken läraren eller killen.
--------------
Det här inlägget tog sjukt lång tid att få upp, vilket ni kanske märkte x) Hade väldigt svårt att få grepp om Claire och spegla hennes personlighet i inlägget. Det blev inte riktigt så bra som jag hoppats, men efter att ha skrivit om det tre gånger är det det bästa hittils ;) Kommentera gärna!
Döden
[Det blir ett lite 'off-topic' inlägg nu, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Jag dömer ingen för hur de tycker, de här är bara mina åsikter!]
Jag funderar över döden ibland. Över vad som kan hända. Igår till exempel, när jag satt på bussen, så kom jag plötsligt på mig själv med att fundera på vad som händer efter döden. Vad händer egentligen? Kommer man till himlen eller helvetet? Kommer man födas om på nytt? Kommer man finnas kvar som en ande i den här världen? Eller kommer man bara helt enkelt att... försvinna? Att födas om på nytt tycker jag låter trevligast, om man kan säga så. Men tänk om man har gjort det hela tiden? Tänk om man har varit en av de stora kungarna eller drottningarna en gång i tiden? Tänk om man till och med har varit Hitler? Och ändå så kommer man inte ihåg det. Det får mig att fundera på mitt nästa liv. Hur kommer det att se ut? Kommer jag fortfarande att vara en tjej, eller kommer jag att byta kön? Jag kommer inte komma ihåg någonting från mitt liv som jag har nu, det är ett som är säkert. Annars så skulle jag ha kommit ihåg mitt förra liv, och livet innandess och så vidare.
Jag tror att både jag och min bästa vän hade tankarna på döden på ett eller annat sätt igår. Varför vet jag inte. Vi pratade inte med varandra om det, men när jag gick in på hennes blogg så stod det ett inlägg om just döden där. Trots att vi tänkte på samma sak så tänker vi ändå så olika om den. Hon välkomnar döden nästan med öppna armar. Hon kanske inte vill att den ska komma redan, men hon vet att den kommer och hon är inte rädd för den. Jag borde inte vara rädd för döden, och det tror jag inte att jag är heller. Det jag är rädd för är det som kommer efter döden. Det som man inte vet något om, det som ännu är okänt.
Om det skulle stå någonting om det så skulle det ha känts lite tryggare. Jag menar, många texter har ju skrivits om det, men ingen vet om de är sanna. För alla de personer som har fått veta har ju inte fått en chans att skiva ner det för, ja, de är döda. Jag undrar om man kommer till ett annat land och lever vidare där, som i Bröderna Lejonhjärta. Det trodde jag när jag var mindre, eftersom det var min favoritbok just då. Senare trodde jag att man kommer upp till himlen, och att det ska vara en stor skäggig gubbe där som kallas för Gud. Om man hade varit dum, elak osv i livet så kom man dock till helvetet, där Djävulen väntade. Det vet jag inte om jag tror på längre, i varje fall inte det där med helvetet. Man kanske blir en ängel? Då borde väl himlen vara smockfull vid det här laget, med tanke på alla som har dött. Jag skulle egentligen kunna acceptera nästan alla de här anledningarna. Den läskigaste är dock att försvinna. Jag menar, tänk om man inte finns längre? Märker man av det, eller är det bara svart hela tiden? Kommer man försöka att titta, men bara mörker ligger framför en, eller kommer det inte att märkas alls?
Om jag ska vara ärlig så vill jag nog inte dö. Jag vill fortsätta leva, och jag vill att alla jag älskar också ska fortsätta med det. Jag kan inte tänka mig ett liv utan min lillebror, min mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar, kusiner, farbröder och fastrar. Det går inte. Ingen i min familj och släkt har dött tidigare, så ja vet inte hur det känns. Min morfar är gammal, och jag tror att det snart är hans tid. Men jag vill inte tänka på det. Jag vill inte tänka på att han en dag inte kommer finnas där, trots att vi inte har umgåtts så mycket. Han har ändå alltid varit där, i hela mitt liv. Farfar och farmor ser jag inte så mycket. Farmor är också ganska gammal, men hon jobbar på. Min låtsasfarfar fyllde nyss 80 år. Han börjar också bli gammal. Min riktiga farfar ser jag minst av alla, trots att han bor närmast oss. Jag vet faktiskt inte riktigt hur gammal han är, men jag älskar honom. Han har, liksom alla andra, alltid funnits där. I vissa fall bara i utkanten av mitt liv, men han har alltid varit där. Han skickar kort vid födelsedagar och julaftonar. Om någon skulle be mig beskriva honom så tror jag inte att jag skulle kunna det. I så fall skulle det vara en väldigt vidgad beskivning, en som passar in på nästan alla.
Nu när jag skriver det här tänker jag på Emma. Hon dog för några år sedan, överkörd av en bil, helt oskyldigt. Jag kände henne inte, men jag visste vem hon var. Jag sörjde henne på vår skola, då det var ett par stycken i klassen som känt henne väl. Vi tillbringade ett år senare två dagar med hennes familj (och med några andra familjer inblandade också) på ett sommarställe. Jag försökte att inte tänka på det de gått igenom, men jag kunde ändå inte låta bli att undra över hur det var att förlora sin dotter och sin syster. Vad gjorde man med hennes saker? Men hennes rum? Jag tänker ganska ofta på Emma. Hon var faktiskt en inspirationskälla när jag skrev en uppsats i sexan. Jag fick A för den. Alltid när jag åker förbi den där platsen där hon dog tittar ajg antingen ner i marken, för att hedra henne, eller upp i himlen, och undrar om hon är där någonstans. Mamma och jag åkte och tände ett ljus vid hennes minnesplats, på andra sidan vägen där hon dog. Det hemska var att hon gick med några av hennes kompisar. Hur tog de det? Har de glömt? Det tror jag inte att de har gjort.
Jag är nog ändå lite rädd för döden, trots allt.
(Bloggen som nämns i inlägget: gyllenekrig.blogg.se)
Tjockare än Vatten Del 1
Tjockare än Vatten
Del 1
Adrian:
Väckarklockans gälla signal ekade genom huset.
*Det är för tidigt för att gå upp, för tidigt...* tänkte Adrian grumligt. Hans ögonlock kändes tunga som stenar när han långsamt slog upp de, hävde sig upp på armbågarna, och damp ner i sängen igen. Väckarklockan fortsatte att ringa.
"Adrian! Stäng av det där jäkla skrället!" kom det ekande genom väggen. Det var hans syster, Angeline, som tydligen vaknat av hans dumma klocka. Hennes rum låg bredvid hans, så det kanske inte var så konstigt.
Han sträckte ut en hand och slog på väckarklockan tills den tillslut åkte ner på golvet och tystnade med ett 'klonk'. Han stönade lågt och reste sig upp för att kunna plocka upp klockan. Plasten för klockans urverk var spräckt, den var totalt kvaddad.
Han kände en ilska sprida sig från magtrakten och paniken tog plötsligt tag om hans tankar. Han tvingade sig själv att lugna ner sig, att det inte var något att bli irriterad över. Han kunde köpa en ny redan idag. Paniken skingrades och ilskan trycktes ner och försvann. Efteråt satt han flämtande i sängen, helt slut efter anfallet.
Han försökte samla sig någorlunda innan han försiktigt gick upp ur sängen och bort till garderoben. Han drog ut ett par slitna jeans och en urtvättad, svart t-shirt och satte på sig det. Sedan gick han ner till köket där hälften av hans familj redan satt samlade. De var egentligen inte hans biologiska familj, men familj, det var de.
Helena och Peter, de som symboliserade föräldrarna i familjen, tittade upp. Helena log mot honom medan han gick förbi bordet mot kylen. På vägen dit råkade han knuffa till frukostbordet så att ett mjölkpaket som stod för nära kanten föll i golvet. Han böjde sig ner för att ta upp det medan han kände hur irritationen började smyga sig på honom igen. Han satte ner mjölkpaketet på bordet med en duns innan han han svängde runt och grep ett krampaktigt tag om diskbänken. Han sänkte huvudet, stod med krökt rygg och försökte andas med djupa, lugna andetag för att få bort paniken.
"Adrian, lugna ner dig" sa Helena förmanande till honom. Han släppte ut luften som han hållit inne innan han rätade på sig och gick stelt bort till hallen. Hans aptit hade avslagits. Adrian märkte hur Helena reste sig och kom efter honom.
"Du kanske borde stanna hemma idag" sa hon försiktigt.
"Nej" muttrade han tillbaka.
"Men det skulle nog vara..."
"Nej sa jag!". Hela huset vart tyst och Helena tog ett steg bakåt. Han kastade en blick i hallspegeln och såg att hans ögon hade börjat glöda svagt.
"Nej, jag klarar mig" sa han igen, mycket mer samlad och lugn. Han mötte hennes blick och log lite skevt för att lugna henne. Sedan vände han sig om och gick ut genom dörren. Den stängdes med en lätt duns efter honom och han andades djupt in den friska luften. Det var en fin dag. Lite kyligt nu på hösten med solen sken och himlen var nästintill klarblå.
Skolan låg någon halvtimme bort, så han var tvungen att vara ute i god tid. Vanligtvis brukade Helena eller Peter köra honom. Ibland tog han cykeln eller så sprang han. Just nu kände han inte för något av de alternativen, utan ville bara lugna ner sig med lite frisk luft. De bodde en bra bit ut på landet, så det var få personer som vandrade omkring där. Omkring huset låg både en snårig barrskog och runtom det en massa åkrar som bönderna skördade, sådde och skötte om några gånger om året. Här och där kunde det finnas en och annan bondgård eller stall.
Adrian slöt ögonen och lät alla sinnen slappna av. Han hörde en kvist knäckar runt en halv kilometer in i skogen, förmodligen av ett rådjur. Det doftade friskt eftersom det hade regnat dagen innan. Daggen fanns fortfarande kvar från morgonen. Den hängde på de gulnande, höga grässtråna som ingen orkade klippa, klamrade sig fast som om det var dess enda livlina. Det var det också. Han öppnade ögonen igen och såg hur den blåa skylten som skvallrade om att de nu trädde in i Mariefred närmade sig. En liten, pittoresk turistby där det största eventet som hände under året var SM för gatumusikanter. Adrian hade inte gått under något av de tre åren som det varit.
Efter att ha gått i en 10 minuter till så kom han slutligen fram till skolan. Det var en tråkig och grå tegelbyggnad som var ungefär lika intressant som staketet runt församlinghemmet. Han suckade, öppnade dörren och steg in. (Första delen/kapitlet elr vad ni nu vill kalla det är ute! ;D Ja jag älskar att börja kapitel med väckarklockor och ja, det utspelar sig i lilla Mariefred ;) Tänkte att det kunde vara lite intressant. Dock så ser skolan ut som Engelska skolan i Eskilstuna, eftersom jag inte är så himla orienterad om hur det ser ut i Mariefredsskolan)
Paus
Tagit en längre paus undersommarlovet och terminerna i sjuan förra året ;) Ska försöka mig på att skriva igen, dock så kommer jag att pausa från den andra berättelsen, med Eric/Richard och Leona och Ally. Känner mig inte längre inspirerad av den :P
Dock så kommer jag börja på en ny historia, vars inspiration kommer en aning ifrån filmen Älska Mig - en sjukt bra film som ALLA borde se ;D Fast det blir då blandat med fantasy ^^''
Hope you'll like it! :D
// Lovisa - TheBookWorm
Chapter three, 3; Richard Delia
Äntligen kommer kapitel 3! :D Förlåt för att ni fått vänta i många månader, men det har varit jobbigt i skolan med alla läxor och prov, ska försöka få ut åtminstone 2 kapitel till nu på sommaren.
Kommentera om ni undrar över något!
"You can see into my heart, with all my love I'm beggin' you to stay with me.
Forever and ever"
Den mycket välkända melodin spelade upp sig själv i hans huvud. Det var det första låten som han hade skrivit själv, och hans hjärna tyckte förmodligen att den passade mycket bra för tillfället. Ett flin spred sig över Erics läppar när brunetten himlade med ögonen mot honom. Han makade sig sedan lite åt sidan så att blondinen skulle kunna ställa sig bredvid honom för att ta en bild. Hon fumlade upp mobilen för att knäppa av, men tappade den då hon bara höll den med en hand. Till slut ryckte brunetten in och tog två foton med blondinens mobil och sedan med sin egen, av blondinens tjattrande av att hennes mobil kunde gå sönder. Eric fick ett uttråkat uttryck i de gråblå ögonen och gav upp en lättnads suck när de båda gav sig iväg. Ändå såg han efter deras ryggtavlor en lång stund efter att de försvunnit utom synhåll. Han tyckte att han hade känt igen de, de var bekanta på något sätt.
– Hrmrm... Harklade sig en av vakterna som hade stått en bit bort. Du borde nog skynda dig hem, du har läxor att göra.
Eric suckade. Läxor, det värsta som fanns. Till och med att sitta och skriva autografer till stolliga fans i stekande hetta var bättre än att plugga, men han reste sig ändå motvilligt med en suck och gick bort till bilen som skulle köra honom hem.
Chauffören log mot honom när han satte sig i bilen och de rullade iväg.
–v–v–
Väl hemma gick han och tog ett glas vatten för att sedan klampa med tunga steg uppför trappan till hans rum. Där satte han sig ned på stolen framför det klassiskt vita skrivbordet. Bredvid det hängde hans första gitarr på väggen som ett minne om när han började spela gitarr. Hans blick föll på två tjocka böcker på skrivbordet. Han tog upp den ena och bläddrade i den ett litet tag innan han kom fram till de sidor som han hade i läxa. Eric stönade när han såg på de alla mattetal han skulle ha klart till på tisdag, om två dagar. Skolan. Colton. Blääh.
Ingen hade ännu upptäckt vem han var, eftersom han hade en 'hemlig identitet'. Eric suckade. Det lät som en dålig spionfilm. Men han fick i alla fall vara ifred i skolan utan att ha en massa personer runt sig hela tiden. De flesta undvek honom, Richard Delia, den konstige nörden. De skulle bara veta vem han var i verkligheten.
–v–v–
Nästa dag ringde återigen väckarklockans skrällande signal. Den här gången slängde Eric ner den på golvet så att den tystnade med ett litet 'klock'. Han stönade men släpade sig upp för att göra sig i ordning som Richard Delia.
Han gick in i badrummet och ställde sig i duschen innan han stängde av den och gick ut igen. Nedanför hörde han dörren öppnas och stängas, vilket betydde att han var ensam hemma. Som vanligt, alltså...
Han tog fram burken med de klarblåa kontaktlinserna. Han tog fram en lins, tittade uppåt och satte dit den. Den kom på precis rätt ställe. Sedan tog han fram den andra och gjorde likadant med den. Den här gången hamnade den lite snett så att det sved till i ögat. Han svor lågt och blinkade snabbt ut den. Han prövade igen, denna gång med framgång. Eric såg på sig själv genom linserna. Sedan tog han fram en liten silvrig kam (inte äkta silver, så rik är han inte) och började kamma igenom det rufsiga, smått blöta, håret. Det blev en prydlig frisyr, inte hans favorit, men kanske Richards. Efter det gick han till sitt rum och tog fram några kläder. Det blev ett par säckiga, rutiga hängselbyxor och en svart urtvättad T-shirt, helt ute alltså. Han slängde ner skolböckerna i ryggsäcken och gick ner för att ta en macka.
–v–v–
En stund senare satt han på den fula orangea skolbussen på väg till skolan. Han fick ett tomt säte nästan längst bak, hans vanliga plats. Där satt Eric/Richard och tittade ut genom fönstret, på bilar, träd, buskar, blommar och mycket annat. Han satt och funderade över lite allt möjligt. För det mesta snurrade tanken om att alla skulle veta vem han egentligen var runt i hans huvud. Det gjorde den nu också. Det skulle bli så mycket skönare på något vis, att inte ha någon fånig förklädnad, att vara populär och gillad av alla. Men då skulle alla samlas runt honom hela tiden och han skulle inte veta vilka hans äkta vänner var. Även fast han inte hade några vänner nu heller.
En pappersboll träffade hans bakhuvud och föll ned på sätet bredvid. Han kollade lite förundrat på den en stund, som om den skulle hoppa upp och bita honom. Sedan höjde han på huvudet och såg sig omkring för att se vem som hade kastat den.
En kille två säten snett emot satt och glodde på honom med ett stort flin på läpparna. Eric trodde att han hette John eller Johnny eller något liknande. Han rynkade pannan och vecklade sedan upp pappersbollen som låg och vibrerade av bussens krängande. 'NÖRD' stod det på lappen med stora bokstäver. Eric knögglade ihop lappen igen och kastade det över på andra sidan bussen, där ingen satt. Sedan struntade han i John/Johnny och försökte tömma tankarna tills de kom fram till skolan.
–v–v–
Skolgården vimlade av människor i alla åldrar när Richard trädde in på den. Allt från lärare till förskoleklassare. Han styrde stegen mot hans eget lilla hörn, längst bort vid den stora gulbruna skolbyggnaden, när en bänk var placerad. 'De populära' fnissade elakt åt honom när han passerade de i hängselbyxor och en urtvättad T-shirt. Han försökte att tänka på något annat, med blicken rakt fram. Det fungerade olyckligtvis inte så bra, utan han sneglade på gänget som stod och fnissade åt honom. Blicken fastnade på blondinen och brunetten och stad tillsammans och pratade om något. Till hans fasa och förvåning var det samma personer som hade varit på hans autografering dagen innan. Det var från skolan han hade känt igen de. Richard stannade till, som han frös fast i marken. Tänk om de skulle känna igen honom. Flera orimliga tankar dök upp i hans huvud. Som att de redan visste vem han var, att de bara gillade honom för hans musik och att det var därför de inte tittade upp när han gick förbi. Men nej, så kan det inte vara. Om de skulle veta vem han var så skulle de ha sagt det till alla de kände och det såg ut som om alla var lika ointresserade av honom som vanligt. Hemligheten var alltså säker, puh. Richard började gå igen, utan så mycket som att låtsas att det inte var något. Han kom fram till bänken och slog sig ned, tog fram några blanka A-fyra papper och en penna ur axelbandsväskan.
Han började skriva ned några stödord, såsom love, lonley, alone, left osv. Av de orden skulle snart en sång framträda. Richard såg ner på de nedklottrade orden, försökte komma på vilka ord som skulle finnas däremellan.
Chapter two, 2; Fasaden
Leona:
De 5 cm långa klackarna ekade i takt mot skolans golv när de två vännerna gick genom korridoren bort till skåpen 108 och 109. Två helt olika sidor, men ändå var de som systrar för varandra. Ena blondin, ena brunett. Ena blåögd, ena brunögd. Ena lång, ena kort. Ena snygg, andra söt. Helt olika sidor helt enkelt, som motsatser. Ally – den blonda, blåögda, långa, snygga – och Leona – brunetten, den brunögda, korta och söta – var alltid tillsammans, oavsett vad de än gjorde. Ally var en av de populäraste på skolan och hade pojkar som köade för att vara ihop med henne. Leona var Allys kompis i vått och torrt, gick med på alla fester som en livboj om det gick överstyr. Det var egentligen Ally som hade fått Leona i varje fall lite populär, och det var hon tacksam för. Men den tuffa attityden, sminket och kläderna var bara en fasad runtom vad den 16 åriga tjejen egentligen var. Under allt det där var hon ensam, osäker och blyg. Dessutom så älskade hon att läsa fantasy böcker, vilket var totalt förbjudet att göra på Colton skolan. Då var man en nörd, de som fick alla rätt på prov, som läste hela tiden, skrattade åt dåliga skämt och som kastade längtansfulla och trånande blickar mot det populära bordet i matsalen. Leona ville inte vara sådan, inte i skolan. Hemma var detta inget problem, men hon hade en gång i tiden varit en utav nördarna, när hon inte brydde sig om kläder och smink. Men hon blev mobbad, utfrusen och kände sig otroligt ensam. Den känslan bar hon fortfarande med sig varje dag, rädd för att någon skulle genomskåda henne och kalla henne för nörd återigen.
Ally hade en dag fått för sig att hon skulle förändra en av nördarna så hon valde Leona. Hon gjorde om henne fullständigt, gav sig ut och shoppade en hel dag kläder som var inne, sminkade henne och visade hur hon skulle uppföra sig. Med en kaxig attityd och tajta jeans kan man komma långt – de populäras ordspråk.
Visst tyckte Leona om Ally, det gjorde hon verkligen. Men Ally hade en brist. Hon var alltför engagerad i kändisarnas liv. Hon gick på alla konserter som hölls i Florida, visste allt om alla och var förälskad i säkert 10 Hollywoodstjärnor, minst.
Nu hade hon fått för sig att de två skulle tillsammans gå till Eric Rystards autograf signering, inte långt ifrån där de bodde. Leona var först tveksam men gick sedan mot vilja med på det. När de kom hem ett par timmar innan de skulle gå satte Ally genast igång med att byta kläder och ändra på sminket. Hon suddade ut det och gjorde om det säkert 4 gånger innan hon blev nöjd, men då såg hon hur varmt det var ute och såg ner på hennes jeans. Så hon fick gå upp och byta kläder också. Tillslut fick Leona halvt dra henne ut ur huset för att de skulle komma någorlunda i tid.
–v–v–
De kom ändå sist i den meterslånga kön fram till artisten, precis i tid för att komma in och ställa sig och vänta i den stekande hettan. Tillslut var det ändå deras tur att komma fram och Ally hoppade upp och ner som en galning. Leona förstod inte hur hon orkade göra det i det här värmen. Hon själv var helt utmattad, ville bara gå hem och få sig något att dricka och sedan lägga sig på soffan och titta på något matlagningsprogram. Hon kastade knappt en blick på kändisen som satt någon halvmeter framför henne. Hon himlade med ögonen när hon kände hur Eric granskade henne.
– Är du klar snart? frågade hon otåligt Ally som försökte ta ett kort av sig själv med Eric med mobilen. Detta lyckades inte speciellt bra.
– Jag hjälper dig, sa Leona och sträckte sig efter mobilen och knäppte av två par foton av hennes kompis och kändisen.
– Vänta! Du måste ta ett kort med din mobil också, utbrast Ally. Ifall min skulle gå sönder.
– Jaja, muttrade Leona och fiskade upp mobilen från en av jeanskjolens djupa fickor. Hon tog först en bild på bara Eric, sedan en med Ally vid sidan av honom. Hon granskade bilderna så att de var bra, Ally skulle bryta ihop om någon av de var suddig. Hon konstaterade att bilderna var bra och gav sedan Ally en desperat blick.
– Kan vi gå nu då?
– Suck. Okej, blev svaret från en besviken Ally.
Leona gav upp en lättad suck och tog tag i Allys arm. Efter en granskning av Eric Rystard drog jag iväg med Ally hem.
Chapter one, 1; Autograferna
Eric:
Eric Rystard, den berömda artisten som flög tvärs igenom landet varje månad, slog upp ögonen och blev snabbt bländad av solen som sken in genom fönstret ovanför honom. Han stönade och vände sig om på mage, bort från solen. Men så lätt skulle han inte komma undan, för efter någon knappa minut ringde hans väckarklocka. Han reste sig sömnigt och sträckte på sig. Hans blick drogs till den fortfarande ringande klockan, 09.00. Eric var inte någon morgonpigg människa direkt... Dessutom hade det blivit en aning sent föregående kväll och han kom inte hem förens klockan 2. Han kom att tänka på dagen han hade framför sig, och blev plötsligt ännu tröttare. Han ville bara ligga kvar i sängen helst hela dagen. Istället sträckte han ut handen och stängde av väckarklockans genomskärande signal. Därefter släpade han sig upp till badrummet och ställde sig i dushen, lät den varma vattnet mjuka upp hans muskler och få honom att vakna till lite mer. Han gick ut ur dushen och hängde på sig en handduk över höfterna. Han ställde sig framför badrumsspegeln och granskadesig själv. Det rågblonda håret var rufsigt och blött efter den snabba torkningen. De gråblåa ögonen såg trötta och uttråkade ut, inte konstigt med tanke på vilken dag som väntade på honom.
Det var tydligen någon autograf dag där han skulle sitta under tak i den typiska hettan i Florida och skriva autografer till alla fans. Inte speciellt lockande helt enkelt. Visst, det var fansen som höll honom levande så att han kunde spela och fortsätta med sjungandet som han tyckte om mest av allt, men vissa kunde bara bli för mycket. Skrek och svimmade om vartannat, liksom, han var en normal kille precis som alla andra. Det skulle säkert vara en massa journalister där också, för att försöka få en bild på honom som skulle kunna ge ett schoop till skvallertidningarna. Eric suckade och skakade på huvudet.
Det var tyst när han kom ner i köket. Hans föräldrar hade redan åkt till deras 'viktiga' jobb. Eric gick fram till kylskåpet och tog ut ett mjölkpaket, smör och ost. Brödet stod framme på bordet så det var bara att göra mackan.
Några timmar senare satt han mycket riktigt vid det vita bordet under ett provisoriskt tak som gav en svalkande skugga i den böljande heta värmen. Några få meter längre bort stod det små staket som hindrade människorna från att komma, eftersom det inte riktigt var dags än. Det hade bildats en kö bakom staketet. En lång kö. Eric suckade. Det här skulle ta åtminsonde två timmar om han hade tur.
Tillslut var det dags, och vakten tog bort staketet så att kön förflyttades till bordet istället. Längst fram stog en kort tjej med brunt lockigt hår som studsade upp och ner då hon gjorde det, ivrig på att han skulle säga något.
-Hej, sa Eric och gav tjejen ett leende.
Han skrev sitt namn på de små lapparna han hade fått framför sig och räckte fram det, fortfarande med leendet påklistrat, samtidigt som en kompis till henne tog ett fota av de. Detta upprepades så många gånger så att Eric hade tappat räkningen på alla människor. Killar fanns det också, dock inte i lika stor mängd som alla tjejer. Kön krympte sakta men säkert och de sista kom fram. Den ena tjejen hade blont, långt hår och blå ögon med ett stort leende på läpparna. Den andra såg mer uttråkad ut, med nötbrunt hår och nästan svarta ögon. Hon himlade med ögonen och frågade blondinen om hon inte var klar snart.
Hemligheten
Jag stog på vägen utanför Hennes hus. Det var eftermiddag och solen höll på att gå ner. Dörren var stängd, inte för att jag väntade på att den skulle slå upp. Jag stod där och iakttog Hennes hus. En mörkare färg av röd klädde huset och fönsterkarmarna var vita. Om man räknade bort den 'mörka kraften' så var det ett ganska normalt hus. Jo, det var som en mörk kraft, ingen visste vartifrån den kom, men den fanns alltid runt Hennes hus. En känsla inom mig skrek till mig att det inte var säkert vid Hennes hus, att det var farligt. Men jag ville inte lyssna, jag ville inte tro på att Hon var farlig eftersom jag kände någon sorts samhörighet med Henne,någonting jag inte förstod mig på.
Alla i skolan kallade henne Henne, Hon eller Tjejen eftersom de inte hade någon aning om vad hennes namn var. Det hade inte jag heller. Men en sak visste jag, och det var att hon hade hemligheter, många hemligheter. Såklart visste jag inte om någon av de, jag kunde bara gissa. Jag hade en teori om att Hon var en föredetta mördare eller liknande men det var inte så troligt.
En plötslig inpuls fick mig att ta ett steg framåt, mot den stängda dörren. Ingenting hände. Jag tog ett steg till, coh helt oväntat mörknade himlen och kraften runt huset blev starkare och mer intensiv. Dörren flög upp med en smäll och jag ryggade tillbaka fem steg ut på gatan. Hon stod i dörröppningen och Hennes blick, även på avstånd, borrade sig iskallt in i mig. Om blickar kunde döda skulle jag varit en hög aska vid det här laget.
- Gå. Härifrån.
De två orden kom med stor kraft mot mig, även om Hon nästan viskade ut orden.
Medan Hon öppnade munnen innan Hon utalat orden skymtade jag två tänder bland de andra normala. De glimmade till och jag såg att de var spetsiga och alltför vita och välvårdade. Men jag förstod vad de var. Det var vampyrtänder.
Och jag sprang. Jag vände på klacken och sprang allt vad jag hade därifrån. Jag tänkte aldrig komma tillbaka till Hennes hus, för jag visste hennes hemlighet. Hemligheten om att hon var en blodsugande vampyr.
Det blev en väldigt kort berättelse, men hoppas ni gillade den ^^
// The BookWorm
Alla i skolan kallade henne Henne, Hon eller Tjejen eftersom de inte hade någon aning om vad hennes namn var. Det hade inte jag heller. Men en sak visste jag, och det var att hon hade hemligheter, många hemligheter. Såklart visste jag inte om någon av de, jag kunde bara gissa. Jag hade en teori om att Hon var en föredetta mördare eller liknande men det var inte så troligt.
En plötslig inpuls fick mig att ta ett steg framåt, mot den stängda dörren. Ingenting hände. Jag tog ett steg till, coh helt oväntat mörknade himlen och kraften runt huset blev starkare och mer intensiv. Dörren flög upp med en smäll och jag ryggade tillbaka fem steg ut på gatan. Hon stod i dörröppningen och Hennes blick, även på avstånd, borrade sig iskallt in i mig. Om blickar kunde döda skulle jag varit en hög aska vid det här laget.
- Gå. Härifrån.
De två orden kom med stor kraft mot mig, även om Hon nästan viskade ut orden.
Medan Hon öppnade munnen innan Hon utalat orden skymtade jag två tänder bland de andra normala. De glimmade till och jag såg att de var spetsiga och alltför vita och välvårdade. Men jag förstod vad de var. Det var vampyrtänder.
Och jag sprang. Jag vände på klacken och sprang allt vad jag hade därifrån. Jag tänkte aldrig komma tillbaka till Hennes hus, för jag visste hennes hemlighet. Hemligheten om att hon var en blodsugande vampyr.
Det blev en väldigt kort berättelse, men hoppas ni gillade den ^^
// The BookWorm
Welcome!
Swedish: Välkomna till den nya bloggen!
Här kommer jag skriva de böcker som jag nyligen har läst, iaf de som jag rekommenderar. Så det här är lite som en bokblogg ;)
Ni kan även hitta mig på cherubi.blogg.se, fast där är jag inte aktiv, men läs gärna vad jag har skrivit!
Bloggens berättelser är på både svenska och engelska ;)
// The BookWorm
